Kristallnatten

Föredrag vid manifestation för Kristallnattens offer, arrangerad av Framtid Härnösand, Ungdom mot rasism, den 9 november 2010 i Sambiblioteket Härnösand

”Antijudisk storm i Tyskland. Synagogor brännas – affärer plundras. Kürfurstendamm i Berlin liknar ett slagfält.”

Precis de här rubrikerna kunde Härnösandsborna läsa när de slog upp sin morgontidning fredagen den 11 november 1938, för nästan exakt 72 år sedan. Artikeln i den lokala tidningen (Härnösandsposten) börjar:

”Det har uppstått en oerhörd förbittring i hela Tyskland och spontana antijudiska demonstrationer förekommit på många platser . I de flesta städerna ha sålunda den judiska synagogan stuckits i brand […] I ett antal städer krossades fönsterrutorna i de judiska affärerna. Här och där antändes judiska butiker och inredningen och lagren förstördes delvis [..]. I de flesta städer drogo organiserade grupper genom gatorna och angrepo systematiskt judiska affärer. Polisen ingrep icke.”

Och längre ner heter det: ”[Från Wien rapporteras att] alla synagogor […] ha förstörts utom en […] Alla manliga judar under 60 år, som påträffats på gatorna och i bostäderna, vilka genomsöktes av polismän och skyddsstafettmän, ha blivit arresterade. Många ha flytt till skogarna utanför Wien för att undgå arrest. Antalet arresterade uppgå åtminstone till 10 000. Judarna torde komma att föras till det nya österrikiska koncentrationslägret Malthausen-Stenbrotten”.

Den händelse som avses är den pogrom eller förföljelse av judar i Tyskland, natten mellan den 9-10 november 1938, som gått till historien som Kristallnatten eller Novemberpogromen.

Ett hundratal judar mördades de här dygnen. 267 synagogor stacks i brand och 7 500 judiska butiker vandaliserades. 30 000 judar skulle arresteras och skickas till koncentrationsläger i anslutning till Kristallnatten. Dessutom ledde händelsen till att hundratusentals judar försökte lämna Tyskland/Österrike, ett enormt flyktingproblem som Europa hade att hantera – jag ska återkomma lite till det senare.

Det hela var en fruktansvärd mänsklig tragedi. De nazistiska myndigheterna hade varit med och iscensatt händelsen, men pogromen hade aldrig kunnat ske om inte tusentals vanliga tyskar hade deltagit aktivt och om inte miljontals lika vanliga tyskar stått och tittat på passivt.


Nazisternas judepolitik var känd i Sverige

Det var inte bara Kristallnatten som Härnösandsborna hade kunnat läsa om. Man kände till den judepolitik nazisterna drivit från 1933 och framåt, alltså från det år Hitler tog makten. Medierna rapporterade ständigt om hur judarna i Tyskland stöttes ut steg för steg från samhällsgemenskapen, hur diskrimineringen ökade, hur judarna berövades sina medborgarskap och hur andra antijudiska lagar infördes. Man kände mycket väl till Göbels och den hatpropaganda som bedrevs. Svensken i gemen var medveten om antisemitismen i Tyskland, om utvecklingen i landet och även alltså Kristallnattens grymheter.

När Härnösandsborna och andra svenskar slog upp sin dagstidning och läste om Kristallnatten, vad tänkte de? Hur diskuterade man runt köksbordet och på arbetsplatserna? Blev folk upprörda? Sa man till varandra: ”Någon måste sätta stopp för den där Hitler? Någon måste hjälpa judarna”? Eller ryckte man bara på axlarna och tänkte att det där händer långt borta, det har inte med oss att göra. Många kände säkert avsky, men samtidigt menade man kanske att judarna åtminstone delvis fick skylla sig själva.


Sverige och Tyskland: Beundran, tystnad, neutralitet

Allmänt sett fanns det en samhörighet och beundran för Tyskland i Sverige. Visst kunde man vända sig mot nazisternas ”överdrifter”, som det ofta hette, men breda grupper hade stor förståelse för Tredje riket och nazisternas politik.

Det fanns länge, långt efter krigsutbrottet, institutioner och organisationer som hade täta och vänskapliga kontakter med Nazityskland, som kungahuset, militären, universiteten, kyrkan och idrotten. När kriget bröt ut, skulle Sverige, trots sin neutralitet, fortsätta att exportera den för tysk industri livsviktiga järnmalmen, man skulle låta tyska trupper färdas genom landet och när rapporter om förintelsen började nå Sverige under 1942 så valde man att tiga.


Sverige och de judiska flyktingarna

Och så var det flyktingfrågan. Kristallnatten gjorde, helt naturligt, att tusentals judar ville och försökte lämna Tyskland. Det fanns de som lyckades, men långt ifrån alla. De flesta länder, för att inte säga alla, såg visserligen med oro på judarnas öde, men det fördes allmänt sett en mycket restriktiv flyktingpolitik. Hur var stämningarna i Sverige? Låt mig ta ett par exempel.

Omtalade är de opinionsmöten som studenter höll i Uppsala, Stockholm och Lund i samband, eller strax efter Kristallnatten. Det var möten där man skarpt motsatte sig invandring av judiska läkare från Tyskland, några tiotal läkare som bokstavligen var hotade till livet. Men studenterna sa nej till flyktingarna, med hänvisning dels till arbetslösheten bland svenska läkare, dels till att invandringen skulle skapa en judefråga i Sverige, alltså skapa spänningar i samhället.

Men det var inte bara studenter som stod för en restriktiv invandringspolitik. En bondeförbundare och riksdagsman sa i en debatt 1939: ”Jag förstår mycket väl flyktingarnas svåra läge och den hemska nöd som kan förekomma, och givetvis bör Sverige inte undandraga sig sin andel i hjälparbetet. Men det synes mig att ömsintheten inte får leda till åtgärder, som för Sveriges del måste skapa hittills okända problem av ödesdiger art.”

Låter det bekant? Man säger en sak men menar egentligen något annat. Det fanns förstås andra röster och människor som gjorde insatser för att hjälpa och ta emot judiuska flyktingar. Det fanns de som argumenterade för öppnare gränser, många som anade nazisternas ondska. Men på det stora hela betraktade både allmänhet, myndigheter och rikets högsta ledning judarnas öde i Tyskland rätt hjärtlöst och kyligt.


..när vi slår upp morgontidningen?

Det finns mycket att säga om Kristallnatten. Jag har försökt fundera lite kring svenska reaktioner inför händelsen. De flesta idag blir upprörda när man tänker på Kristallnatten och vi frågar oss hur det kunde hända. Vi undrar kanske varför folk i allmänhet var så tysta då. Men faktum är att också vi, i stort sett varje dag, kan ta del av information om hur mänskliga rättigheter kränks runt om i Europa och på andra håll i världen. Om hur minoriteter förföljs. Här ett litet axplock av tidningsrubriker från det senaste året:

Diskriminering är vardag för romer
Muslimska och judiska gravar skändade i Frankrike
Synagoga i Caracas vandaliserad
Schweiziskt nej till fler minareter
Tuffare tag mot ”ghetton” i Danmark är vad en majoritet danska partier högljutt ropar efter
Holland: Islamofobi vardag i politiken
Fler romer utvisas från Frankrike
Antisemitismen ökar i Sverige
Europa är fullt av exempel på hur främlingsfientliga agendor smittar av sig på etablerade partier

Vi kan läsa om hur antisemitismen lever kvar, och till och med växer i vissa delar av Europa. Hur judiska begravningsplatser skändas, att antisemitiska slagord kan höras från fotbollsläktare runt om i Europa, att synagogor utsätts för vandalisering. Under en täckmantel av Israelkritik torgförs antisemitiska konspirationsteorier. Eller för att ta ett aktuellt och närliggande exempel, vi har läst om hur en grupp medlemmar från den judiska församlingen i Malmö för en tid sen trakasserades av ett ungdomsgäng, man kastade ägg och skrek antisemitiska slagord. Hur kan sådant hända och hur reagerar vi?

Vi har också på senare tid läst om hur romer diskrimineras och marginaliseras, uttryck för det som ibland brukar kallas antiziganism. Detta sker inte minst i delar av Östeuropa, men också i Italien och Frankrike kränker man öppet romers rättigheter – medan vi tittar på. Även svenska politiker har uttryckt missaktning för romer. Svenska myndigheter tycks mena att romer kollektivt bör utvisas ur landet, trots att de är europeiska medborgare med precis samma rättigheter som alla andra. Vart tog tanken om allas lika rättigheter vägen?

En av de starkaste underströmmarna i Europa idag är islamofobin, hatet mot muslimer och muslimska invandrare. I land efter land uppstår politiska partier med detta hat som drivkraft, som Belgien, Holland, Italien, Danmark, Norge och flera östeuropeiska länder.

För ett år sedan sa det schweiziska folket ja till ett förbud mot minareter i en folkomröstning. Detta är en allvarlig kränkning av religionsfriheten och av den muslimska minoriteten i landet. I debatten inriktar sig de främlingsfientliga inte sällan på moskéer och det är inte ovanligt att moskéer vandaliseras. Här finns det tydliga paralleller till 1930-talets judeförföljelser och Kristallnatten, då många synagogor stacks i brand.

I Danmark har ett uttalat främlingsfientligt parti fått diktera stora delar av den politiska dagordningen. Dansk folkeparti driver en kamp mot moskéer, mot invandringen av utomeuropeiska invandrare (läs: muslimer) och för det man kallar dansk kultur. De etablerade partierna hakar delvis på. I landet finns äktenskapslagar som diskriminerar invandrare och man diskuterar även restriktioner när det boendet för utomeuropeiska invandrare. Vadå lika rättigheter? Är det så att Danmark håller på att utvecklas från demokrati till etnokrati?

Nu finns även Sverige med bland länderna med ett främlingsfientligt och muslimfientligt parti i parlamentet. Sverigedemokraterna sprider giftiga fördomar om muslimer. De, liksom de andra främlingsfientliga partierna i Europa, talar om en islamisering, att islam håller på att ”ta över” genom invandring och höga födelsetal. Det finns en tydlig parallell till den retorik som drabbade judarna i Nazityskland: konspirationer och hotbilder.

Åter får vi ställa frågan: Hur reagerar vi när vi bläddrar upp morgontidningen och läser om sådant här? Hur går samtalet vid våra köksbord och på arbetsplatserna? Vad tänker vi när vi kikar fram bakom våra gardiner och betraktar övergrepp och våldsbrott mot minoriteter? Rycker vi på axlarna? Eller väcks ett engagemang?

Jag hoppas på det senare. Det är nödvändigt och meningsfullt. Historien är nämligen inte obeveklig. Vi kan göras skillnad och påverka framtiden om vi går från tyst passivitet till högljudd aktivitet. För, som Martin Luther King lär ha sagt: “Det är inte de onda människors ondska som skrämmer, utan de goda människornas tystnad”. Det bästa sättet att hedra Kristallnattens offer är att minnas och lyfta upp deras öde men också ett starkt, gemensamt engagemang för tolerans, öppenhet och rättvisa idag.

Per Hammarström