Debatt om Olof Högberg och antisemitismen

 

Ett kapitel i min avhandling ”Nationens styvbarn” handlar om den antisemitism som mötte judiska invandrare i Västernorrland runt förra sekelskiftet 1900. Jag presenterar bland annat material från tidskrifter och litteratur som får spegla sin tids föreställningar om judar, texter och illustrationer som delvis riktade udden direkt mot de judiska invandrare som slog sig ner i mellersta Norrland.

I min genomgång figurerar bland andra den idag rätt okände Norrlandsförfattaren Olof Högberg som i sin romansvit ”Från Norrlands sista halvsekel” från 1911 luftade föreställningar om judarna i linje med, vill jag påstå, sin tids antisemitiskt stereotypa föreställningar.

Min analsys av Högberg är förvisso intressant om jag får säga det själv, men knappast särskilt originell eller anmärkningsvärd. Inte desto mindre väckte den indignerade reaktioner. Under några veckor rasade en debatt på kultursidorna i Sundsvalls Tidning där jag, Umeåhistorikern Lars-Göran Tedebrand å ena sidan och en trio bestående av två litteraturvetare och en journalist, alla tillhörande Olof Högbergsällskapet, å den andra ömsesidigt hudflängde varandra. De senare menade att jag och Tedebrand misstolkat Högberg medan jag och Tedebrand var inne på att de tre i Högbergsällskapet blundade för – eller var okunniga om – den antisemitism som Högberg gav uttryck för. Döm själva!

Det hela börjar med Tedebrands recension av min bok där han i förbigående nämner Olof Högberg. När judarna kom till Norrland

Högbergssällskapet kontrar med en artikel där de framför allt angriper mitt sätt att läsa Högberg. De hävdar bestämt att Högberg inte ger uttryck för antisemitism utan snarare ventilerar sin tids fördomar. Konsten att läsa innantill – och litterärt

Nu blir Tedebrand skarpare i tonen. Medge att Högberg var antisemit!

Högberssällskapet skriver ett långt svar där de fortsätter att påstå, dels att jag är okunnig, dels har slarvat. Högberg får inte dömas på lösa grunder!

Tedebrands slutreplik där han bland annat lyfter fram det sensationella i att Högbergssällskapet betraktar ”Olof Högberg som en ståupp-komiker nästan 100 före denna genres genombrott”. Antisemitism som ståupp-komik

Här vaknar jag till och fattar pennan. (Otroligt nog hade jag faktiskt missat hela debatten fram till denna punkt.) Jag inleder artikeln med att ge exempel på hur Högberg beskrev judarna i sin romansvit. Därefter delar jag ut några rallarsvingar till mina kombattanter genom att påstå att deras argumentation innehåller ”billiga men också lätt genomskådade krumbukter” och att de är ”okunniga” och ägnar sig åt ”bagatellisering och bortförklaring”. Högberg en del av sin tids antisemitism

Högbergssällskapets slutreplik. Mina meningsmotståndare upprepade tidigare argument om ”försåtligt selektiv exemplifiering” och en total ”okunnighet” när det gäller elementär texttolkning. Debatt i sak efterlyses

Jag får äran att sätta punkt för debatten. För att understryka min argumentation presenterar jag ytterligare ett exempel på Högbergs antisemitism från en bok skriven av en av mina kombattanter. I detta fall skriver Högberg i ett privat brev antisemitiskt nedlåtande om den på sin tid kända judiska litteraturkritikern Oscar Levertin. För mig är det uppenbart att Högberg ger tydliga uttryck för antisemitiska tankefigurer i sin litteratur såväl som i andra sammanhang. Litteraturvetarnas problem är, som jag tolkar det, att de vill rädda sin uppburne författares äreminne. Knappast en särskilt fruktbar utgångspunkt. Förstå i stället för att tona ner