Jag erkänner, jag är milkshaketeolog

Efter att under julhelgen ha läst Rob Bells bok Kärleken vinner, skaffade jag Stefan Swärds (ganska) nya bok Efter detta. Båda böckerna vrider och vänder på frågor om Guds kärlek, rättvisa och (inte minst) himmel och helvete. Om jag förstått det hela rätt kommer författarna fram till rätt olika svar när det gäller flera saker.

Så jag tog mig an Stefans bok med stor förväntan. Körde emellertid fast redan i Stefan Gustavssons (Generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen) förord. Det tre sidor långa förordet inleds med påståendet att kristna i våra dagar allt för ofta speglar den omgivande kulturen och fortsätter med påståendet att de kristna idag väljer sin egen teologi. Jag ska inte gnälla över bristen på empiri (som om inte forna tiders kristna har speglat sin omgivning!) eller på självmotsägelsen i dessa påståenden utan går raskt vidare till det Gustavsson kallar milkshake-teologi. Det är den teologi där var och en formar innehållet i sin tro, där man plockar in några bra Jesus ord, lite Nelson Mandela och Martin Luther King och en gnutta mystik. Sådana ”lättsmälta” ingredienser är alla tiders som dessert, skriver Gustavsson, men som teologi är de en katastrof. Ord och inga visor! Tillåt mig att i all ödmjukhet göra några påpekanden.

För det första, om att forma innehållet i sin egen tro. Jag undrar, om inte jag formar innehållet i min tro, vem ska då göra det? Om inte jag själv formulerar min tro, då är det knappast min tro utan någon annans, den som formulerar ”min” tro åt mig. Eller finns det några få utvalda (kyrkan? traditionen?) med en direktlänk till Gud och den fulla förståelsen av bibeln som kan formulera en tro åt oss andra som saknar denna förmåga? Någonstans misstänker jag att Stefan, precis som jag själv, när allt kommer omkring, faktiskt formar innehållet i den teologi han står för. Det intressanta är snarare vad vi utgår från när vi gör det, hur hållbara och sammanhållna våra tankar är, vilka konsekvenser de får, hur de förankras i bibelns undervisning etc.

För det andra, om de bra Jesusorden. När blev det ett problem att använda sig av bra Jesusord? Och förresten, är inte alla Jesusord bra? Jag misstänker att Gustavsson menar att det är ett problem om man väljer ut och bara använder sig av sina favoritverser. Visst bör det finnas en strävan efter att se något slags helhet i Jesus undervisning men detta kan knappast vara ett problem bara för Gustavssons meningsmotståndare. Här är det nog så att alla teologiska traditioner och läror betonar vissa delar av Jesu undervisning mer än andra. Exempelvis tror jag att begreppet Guds Rike är ganska perifert i den teologiska tradition som råder i delar av svensk frikyrklighet, trots att undervisningen om Riket framstår som helt central i Jesus undervisning och gärning.

För det tredje, om att plocka in lite Nelson Mandela och Martin Luther King. Öhh? Var kom det ifrån? Något mer radikalt och (i åtskilliga avseenden) Jesuslikt får man leta efter. Om Gustavsson tycker det är problematiskt att lyfta in kamp för mänskliga rättigheter och medborgarrätt i sin teologi, då är det snarast han som har problem med sin.

Och slutligen om en gnutta mystik. Vad avses? Tron på det övernaturliga? I så fall ingår faktiskt en gnutta mystik i min teologi. När jag tänker efter känner jag mig faktiskt som något av en milkshake-teolog.

Jag tror att Gustavssons poäng med förordet är att visa att han själv (och den bok han presenterar) står för den “hårdsmälta” sanningen (som innefattar tron på ett evigt straff) medan hans meningsmotståndare (”liberalteologer”? Rob Bell?) valt den enkla vägen. Jag har i och för sig inga större problem med Gustavssons teologi och han ska självklart argumentera för den. Problemet är att han inte gör det utan väljer att misstänkligöra sina meningsmotståndare.

Ta bara det här: ”Om man studerar evangelierna – inte för att finna enskilda verser som stödjer övertygelser man redan har, utan för att lyssna in Jesu undervisning i dess helhet – upptäcker man snart att Jesus inte är det minsta lättsmält.” Det underförstådda budskapet är att Gustavsson själv lyssnar in evangeliernas helhet medan de som kommer till andra slutsatser bara bekräftar de övertygelser de redan har genom att plocka fram enstaka bibelord.

Återigen en stor suck. Jag är övertygad om att Gustavsson också, gärna och ofta, söker argument i enskilda bibelord för den övertygelse han redan har. Och vad är det för fel med det? Vem kan förresten göra anspråk på “helheten”? Att formulera en teologi handlar väl om någon form av urval, att lyfta fram och betona vissa delar, foga in delarna i ett någorlunda sammanhållet meningssystem och relatera till samtiden. Gustavsson verkar nästan tycka att det inte behövs någon teologi. “Helheten” finns ju där. Det är bara att acceptera eller förkasta. På det stora hela en mycket illa vald utgångspunkt när ett svårt men intressant ämne som himmel och helvete ska studeras.

Det vore förvisso korkat att döma Stefan Swärds bok efter förordet men i mina ögon hade ett annat anslag definitivt varit att föredra.