Medborgarskap och diskriminering

Recension av Carl Henrik Carlssons bok
“Medborgarskap och diskriminering. Judar och andra invandrare 1860–1920″
Publicerad i Arbetarhistoria 3-4/2008

I början av 2000-talet lät den dåvarande regeringen Göran Persson tillsätta en utredning med uppgift att kartlägga etnisk diskriminering. Genomlysningen resulterade i Paul Lappalainens betänkande Det blågula glashuset – Strukturell diskriminering i Sverige (2005:56), en ganska lättillgänglig och i mina ögon läsvärd SOU-studie som lyfter fram rutiner och normer inom vitt olika samhällsområden som särbehandlar skilda invandrargrupper på etnisk eller religiös grund. Såväl skolväsendet och arbetslivet, som hälso- och sjukvården och rättsystemet blir grundligt granskade.

Trots de bitvis uppseendeväckande uppgifterna kan man knappast säga att utredningen har satt några djupare spår i den politiska debatten. Snarast tenderar diskussionen att återkomma till det problematiska med invandrarna – deras bristande språkkunskaper, ghettoisering, bidragsberoende, klädkoder och hedersrelaterade våld – mer än de samhällsstrukturer som diskriminerar och försvårar integrationsprocesserna.

Möjligen finns det en ovilja att erkänna diskriminering här hemma utifrån en seglivad föreställning om att Sverige är ”annorlunda”, att vi till skillnad från andra länder skulle sakna en historia av förtryck av etniska minoriteter. Så är det naturligtvis inte, något som inte bara Lappalainens genomgång visar utan också en mängd historiska arbeten som lagts fram under senare tid, som Ola Larsmos Djävulssonaten, antologin Sverige och Nazityskland och Mikael Byströms avhandling En broder, gäst och parasit, bara för att nämna några. Forskning har kunnat konstatera att det förvisso funnits inslag av humanitet och öppenhet i den svenska flyktingpolitiken under 1930- och 1940-talen, men också exkludering grundad på ganska grumliga föreställningar om nation, ras och antisemitism.

Uppsalahistorikern Carl Henrik Carlsson ägnar sig åt en liknande tematik i sin avhandling Medborgarskap och diskriminering. Judar och andra invandrare 1860-1920 (Acta Universitatis Upsaliensis, 2004), men till skillnad från nyss nämnda arbeten riktas fokus mot ett tidigare skede i den svenska historien. Studien lyfter fram diskriminerande strukturer, formella såväl som informella, som stat och samhälle reste upp mot invandrande judar som strävade efter att integrera sig i landet runt det förra sekelskiftet. Mer specifikt söker undersökningen ge svar på frågan om hur stor andel av de invandrade judarna beviljades svenskt medborgarskap i förhållande till andra invandrarkategorier under perioden 1860-1920. Det komparativa inslaget är framträdande, för att inte säga avgörande för resultatet: den judiska invandrargruppen jämförs med andra invandrargrupper.

Det är en dramatisk tid i svensk och europeisk historia som bildar fond. Det moderna bröt igenom på bred front från och med 1800-talets senare hälft med allt vad det innebar av industrialisering, demokratisering och folkomflyttningar. Delar av den lägre medelklassen trycktes tillbaka samtidigt som nya klasser och grupper ryckte fram. En förnyad vurm för det nationella blev central i den politiska debatten och därmed också en misstänksamhet mot det främmande. Slutet av 1800-talet innebar något av en antisemitisk högkonjunktur i Europa med återverkningar också i Sverige. Mot den bakgrunden blir det förstås intressant att som Carlsson undersöka hur den judiska minoriteten bemöttes av stat och majoritetssamhälle.

Exakt hur många judiska emigranter från Östeuropa som kom till Sverige runt förra sekelskiftet har inte blivit ordentligt utrett men Carlsson uppskattar antalet till någonstans mellan 3 000 och 4 000 perioden 1860-1920. Flera av dessa så kallade ”östjudar” fortsatte vidare västerut till Amerika, det stora utvandringslandet vid den här tiden, men icke förty växte den judiska gruppen i Sverige under perioden, både i absoluta och relativa tal. Dåtidens förhållandevis liberala lagstiftning gav utlänningar rätten att ta sig in i landet utan pass, fritt bosätta sig var man ville och utan större inskränkningar ägna sig åt yrkesverksamhet.

Invandrarna kunde då som nu ansöka och få svenskt medborgarskap men då krävdes tre års vistelse i landet, myndighetsålder, gott anseende och förmåga till försörjning. Beslut om medborgarskap fattades av regeringen på grundval av inlämnade uppgifter, intyg, rekommendationer och utlåtanden från regionala och lokala myndigheter. För de judiska invandrarna som avsåg att slå sig ner i landet för gott var ett svenskt medborgarskap angeläget, bland annat för att det innebar personlig säkerhet och bättre möjligheter att bedriva näringsverksamhet. Till detta ska också individpsykologiska och allmänna integrationsskäl läggas.

De judiska invandrarnas ansökningar om medborgarskap och myndigheternas beslut är det huvudsakliga källmaterial som ligger till grund för studien. Det empiriska arbetet är imponerande. Författaren har gått igenom samtliga drygt 11 000 medborgarskapsansökningar som behandlades av myndigheterna under perioden 1860-1920 och därtill ägnat utrymme åt ansökningar om utlänningars handelstillstånd, regionala och lokala remissinstansernas agerande, politisk debatt och lagstiftning i fråga om näringsfrihet, medborgarskap och invandring. Och en hel del annat också. Boken är med andra ord diger och innehållsrik, spännande att läsa för den allmänt historieintresserade och nog så uppseendeväckande sett till resultaten.

Carlsson vrider och vänder på sina frågeställningar. Han undersöker huruvida de sökande uppfyllde de formella kraven, deras sociala ställning, statsnationella, religiösa och etniska tillhörighet. Han väger in flera omständigheter kring besluten; politiska och sociala förändringar under undersökningsperioden, antisemitiska högkonjunkturer och olika remissinstansernas agerande. Och vilka blir då studiens resultat?

Hur det än bollas fram och tillbaka med siffror och parametrar är utfallet entydigt: judiska invandrare diskriminerades. Mer än hälften av medborgarskapsansökningarna undertecknade av judar slutade med avslag, medan motsvarande andel för andra invandrarkategorier landade på knappa tiondelen. Om man specifikt tittar på de östeuropeiska judarnas ansökningar blir mönstret ännu tydligare. Siffrorna gäller, med vissa variationer, hela den undersökta perioden och oavsett de sökandes sociala ställning. Även förhållandevis välbärgade judar kunde alltså drabbas av avslag – just för att de var judar.

Resultatet är tecken på att det fanns utbredda antisemitiska föreställningar i det svenska samhället vid denna tid, menar Carlsson, inte minst det han kallar ”östjudefobi”. Detta konstaterande är kanske i och för sig inget sensationellt men det intressanta och unika med Carlssons studie är att han på ett gediget och trovärdigt sätt visar att föreställningarna tog sig uttryck i konkret särbehandling av judar. Denna antijudiska praxis kan tolkas som statens sätt att hantera och kanske begränsa en, som man ansåg, oönskad östjudisk invandring. Andra invandrargrupper som återvändande svenskamerikaner, skandinaver, tyskar och balter kunde uppenbarligen lättare fördras. Man kanske skulle kunna tala om ett slags etnisk hierarki i detta sammanhang, en rangordning där ”östjudarna” hamnade längst ner.

Formellt sett hade alla ansökande utländska undersåtar, oavsett statstillhörighet eller etnicitet, samma rätt till en saklig och opartisk prövning av sitt ärende, men det faktum att risken för avslag nära nog fördubblades om ordet ”jude” var präntat på ansökan visar att politiska beslut och lagstiftning inte alltid speglade praxis. Scenariot är tvärt om ett av många historiska exempel på att administrativa åtgärder – ofta dolda – fungerar som ett redskap till att uppnå politiska mål.

Carlssons arbete är ett av flera som nyanserar och utmanar bilden av landet Annorlunda. Det samhälle som tonar fram i undersökningen har snarast många beröringspunkter med omgivande länder i fråga om den judiska ”frågan”. Jämför man exempelvis utvecklingen i Tyskland under motsvarande period kan man se en liknande ganska bred samhällelig antisemitism, en liknande rädsla för ”östjudiska” invandrare, grällt utmålade hot om sociala problem och rasblandning (i fråga om rashygien var Sverige snarast världsledande) och försök att reglera oönskad invandring genom administrativa åtgärder. Internationell forskning visar att den svenska östjudefobi som Carlsson blottlägger också fanns i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och andra skandinaviska länder.

Man kan med fog hävda att den nutida diskrimineringen av invandrare och minoriteter vilar på historisk grund, på strukturer som grundlades under 1800- och 1900-talen och som fortfarande återskapas. Liksom ”östjuden” betraktades som ett problem runt förra sekelskiftet och den judiske flyktingen under andra världskriget, konstrueras dagens utomeuropeiska – särskilt muslimska – invandrare som ett samhällsproblem; också idag finns etniska hierarkier. Naturligtvis finns öppenhet och tolerans på många håll men också krafter som verkar i motsatt riktning, grupperingar och samhällslager som uppfattar invandraren som ett störande inslag i den kulturellt homogen nationalstat man vill se förverkligad.