Jesus var inte rädd för främlingar

Debattartikel publicerad i Dagen 20061006

I eftervalsdebatten har röster höjts för ett kraftfullt bemötande av de förenklade och populistiska budskap som Sverigedemokraterna står för. I Dagen har Theódoros Demetriádes framhållit att frikyrkan har ett särskilt ansvar att tala om människosyn och samtidigt bekämpa den främlingsfientlighet som sd står för. Det borde ha varit noll kristna som lade sin röst på sd, hävdar han.

Han har helt rätt. För en frikyrklighet med bibelns människosyn som grund och som tidigt stod på barrikaderna i kampen för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter borde frågorna om människovärde och tolerans sitta i generna. Frikyrkan har en viktig uppgift att tydligt stå upp mot invandrar- och främlingsfientliga krafter, i en tid då främlingsfientligheten är på frammarsch i hela Europa, något som kan avläsas i valresultat i land efter land.

Wilgot Fritzon drar däremot åt ett annat håll. Han andas en viss förståelse för att folk sympatiserar med sd. Det växande stödet för partiet beror enligt Fritzon, förvånande nog, inte på växande främlingsfientlighet utan på, för det första, islams aggressiva framtoning och, för det andra, att man inte törs diskutera invandringens avigsidor utan att bli stämplad som rasist. Det senare har hörts ett otal gånger − ett av sd’s mer utnötta argument. Jag menar att Fritzon trivialiserar främlingsrädslan. Genom sin ensidiga svartmålning av det ”islamska hotet” snarast bidrar han till att underblåsa den.

Fritzon har fel när han påstår att det knappast skulle finnas något främlingsfientlighet inom svensk kristenhet. Inte minst en trångsynt kyrklig nationalism utgör en grogrund för främlingsfientliga underströmmar. ”Sverige ska vara ett kristet land” och ”bevara vårt kristna arv”, får det ofta heta i förenklade budskap. Med ett sådant fokus ligger det nära till hands att kräva att det ”främmande” ska bekämpas och hållas utanför. Det ”främmande” mitt ibland oss blir så att säga liktydigt med Sveriges ”avkristnande”. Liksom för sd verkar islam vara den främsta måltavlan för närvarande.

I delar av den kristna pressen breder debattörer ut sig om vådan av muslimsk invandring och av höga muslimska födelsetal. Inflytelserika kristna ledare utmålar det mångkulturella samhället som Guds rikes värsta fiende. Behovet av att evangelisera bland muslimerna är akut, larmar flera, inte bara Fritzon, men inte så mycket av omsorg om den enskilde utan för att hindra islam att ta över ”vårt land” eller ”vårt kristna Europa”. På samma linje går kristna debattörer som vill stoppa Turkiets EU-medlemskap. Vad skulle det innebära om 65 miljoner muslimer blev medlemmar i EU, undrar man.

På sina håll har kyrkor gått i bräschen för aggressiva krav på att moskébyggen ska stoppas, trots den lagstadgade religionsfrihet som vi gläds över i andra sammanhang. I det som kallas profetiska kretsar, i förbönssammanhang och på obskyra men välbesökta hemsidor, med namn som ”Sanningen om islam”, ondgör man sig inte bara över islamiseringen av landet och samhällets ”flathet” mot islam, utan också över invandringen som sådan. Uttryck som ”raskrig inom nationerna” förekommer på hemsidor som läses av hundratals kristna.
Under en försåtlig andlig täckmantel riskerar sådana konspirationsteorier och främlingsrädslor att kunna breda ut sig. Jag säger inte att den här typen av tankegångar är allmänt utbredda inom svensk kristenhet, tvärt om, men för att de inte ska få fäste måste de lyftas fram, diskuteras och avslöjas.

För mig som evgangelikal kristen är det en självklarhet att medmänniskan, oavsett tro eller härkomst, ska behandlas med respekt, inte nedlåtande, fördomsfullt eller ovälkomnande. Vi ska inte huka med budskapet om Jesus Kristus och just därför hemfaller vi aldrig åt rädsla och intolerans. Jesus målade inte upp hotbilder av ett mångetniskt samhälle, främmande religioner eller onda konspirationer. Men med omsorg om individen sökte han upp sin nästa, umgicks med utsatta, utstötta, prostituerade, frossare, förrädare och främlingar. Det är där, tillsammans med Jesus, en levande och trovärdig kyrka måste vara.