De svenska judarnas historia

Judarnas historia i Sverige och Norrland

Fram till slutet av 1700-talet var det förbjudet för judar och andra religiösa minoriteter att bosatta sig i Sverige utifrån tanken att landet skulle vara ett enat evangelisk-lutherskt land. Men under Gustav II:s tid började nya vindar blåsa och reglerna förändrades så att viss invandring av, som man sa, ”främmande trosbekännare” tilläts. Sverige fick därmed för första gången i historien fick en permanent judisk befolkning.

Till en början var judarnas tillvaro i Sverige hårt reglerad. De fick exempelvis bara bosätta sig i fyra städer, Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona, endast ägna sig åt vissa yrken och inte gifta sig med kristna. Man kan nog säga att judarna var utsatta för en särskild kontroll från statsmaktens sida, ibland med en stor portion misstänksamhet, samtidigt som de kunde utöva sin religion och i vissa frågor ha ett visst självstyre.

Men under 1800-talet skulle judarna successivt få samma rättigheter som den övriga befolkningen, en process som brukar kallas den judiska emancipationen. 1870 vann de slutligen fulla medborgerliga och politiska rättigheter och vägen in i det svenska samhället tycktes ligga öppen. Många judiska familjer hade redan dessförinnan lyckats uppnå en stark ekonomisk och social ställning och tillhörde samhällets högsta skikt. Flera judar var framstående inom kulturlivet och i den lärda världen.

Samtidigt som emancipationen genomfördes och svenska judar fick uppleva den här sociala framryckningen, ökande invandringen av judar från Östeuropa. Dessa invandrare var en del av en större utvandringsvåg, flera miljoner östeuropeiska judar som sökte sig en bättre tillvaro västerut, framför allt i Amerika.

De som sökte sig till Sverige var bara en liten rännil vid en jämförelse, kanske totalt 3 000 – 4 000 under perioden 1860-1920. Somliga fortsatte vidare till Amerika efter några år i landet men de flesta bosatte sig permanent i Stockholm och Göteborg. Andra sökte sig till mindre orter i olika delar av landet där nya judiska församlingar växte fram. Några hundra bosatte sig under kortare eller längre perioder i mellersta Norrland.

Exempelvis i Östersund och Härnösand växte mindre judiska kolonier upp under slutet av 1800-talet. Huvudorten för judarna i Norrland blev dock tveklöst Sundsvall, där drygt 250 judar var skrivna i mitten av 1890-talet, motsvarande närmare 1,9 % av stadens totala stadsbefolkning. Den judiska kolonin i Sundsvall var vid denna tid den fjärde största i Sverige och utgjorde runt 7 % av hela den svenska judenheten. Det fanns en judisk synagoga i staden – den lades ner någon gång i slutet av 1930-talet – och en judisk begravningsplats som kan besökas än idag.

Flera judiska familjer i Sundsvall lyckades avancera socialt och ekonomiskt. Andelen egna företagare var stor bland judarna. Det rör sig mest om familjeföretag inom klädhandeln, grosshandlare eller butiksinnehavare med verksamhet i stadens centrum. Än idag minns äldre Sundsvallsbor både Nasielskys och Rosenbaums välrenommerade herrekiperingsbutiker.

Men Sundsvalls judiska befolkning kom att bli ganska segregerad allt eftersom tiden gick. Vid sidan av de välbärgade familjerna i centrum levde andra judar under små omständigheter i enkla bostäder i stadens arbetarkvarter. Dessa familjer försörjde sig genom småhantverk och gårdfarihandel. Judarnas sociala förhållanden i Sundsvall var inte unika utan av allt att döma går mönstren igen i andra städer med judisk befolkning vid den här tiden.

Den svenska judenheten har alltid varit en liten minoritet, men deras historia är spännande och intressant. Vi möter en grupp som i flera avseenden var framgångsrika och integrerades smidigt in i samhället, samtidigt som de betraktades som annorlunda och utsattes för främlingsfientlighet och antisemitism. Läs mitt bidrag till den svenska judenhetens spännande historia i ”Nationens styvbarn. Judisk samhällsintegration i några Norrlandsstäder 1870-1940”.


Litteraturtips

Ingvar Svenberg och Mattias Tydén, ”Tusen år av invandring. En svensk kulturhistoria” (2005). En lättläst och intressant bok om den svenska invandringens historia. Författarna visar hur olika invandrargrupper genom århundradena – tyskar, holländare, finnländare, judar etc. – har bidragit till att forma det svenska samhället.

Hugo Valentins ”Judarna i Sverige” är ett standardverk när det gäller den svenska judenhetens historia. Första upplagan utkom 1964 men en andra gavs ut så sent som 2004. Upplagan tycks dock vara slutsåld men boken går att köpa på antikvariat på nätet, exv. Bokbörsen.

Carl Henrik Carlsson, ”Medborgarskap och diskriminering. Östjudar och andra invandrare i Sverige 1860-1920” (2004). En intressant avhandling i historia för den specialintresserade om hur svenska myndigheter hanterade judiska invandrare från Östeuropa när det gällde beviljande av medborgarskap. Beställ boken från Uppsala universitet >>>

Rita Bredefeldt, ”Judiskt liv i Stockholm och Norden. Ekonomi, identitet och assimilering 1850-1930” (2008)

Henrik Bachner ”Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945” (1999). Idéhistorikern Henrik Bachner går igenom pressdebatt efter 1945 som på olika sätt speglar antisemitiska föreställningar. Högintressant, omdebatterad och aktuellt. Boken har nyligen kommit ut i pocketupplaga och kan köpas via nätbokhandeln.

Trond Berg Eriksen m fl, ”Judehatets svarta bok. Antisemitismens historia från antiken till idag” (2008)